Alexanderteknikens grundare var australiensaren Frederick Matthias Alexander (1869-1955). Han hade en karriär som skådespelare och recitatör. Med tiden märkte Alexander att rösten började ge vika under föreställningarna. Heshet och andningsproblem inverkade på hans röstkvalitet. Trots att han följde läkarnas råd om att vila rösten, så återkom problemen.

Alexander förstod snart att det var något han gjorde under själva recitationen som skapade problemet, eftersom han inte märkte av några större problem vid normalt tal. Därför började han undersöka hur problemen uppstod. Genom att studera sig själv i speglar, dels när han reciterade, dels när han talade ”vanligt”, kunde han snart själv se vad som framkallade röstproblemet. Under recitationen spände han nacken och drog huvudet bakåt. Han sköt också ned struphuvudet och andades in med en flämtning.

Dessutom hade han en benägenhet att förkorta sin kroppslängd och att minska ryggens bredd. Eftersom han ville komma ifrån detta beteende, började han experimentera. Dessa experiment blev början på vad som senare kom att bli Alexanders metod.

Vad är alexanderteknik bra för?
Alexanderteknik är en metod som kan visa människor hur de missbrukar kroppen och hur de kan förebygga sådant missbruk, både under vila och under aktivitet.

Man leder uppmärksamheten till hur man använder sin kropp när man står, sitter och ligger. Själva ”missbruket” ligger i att vissa delar av kroppen arbetar för mycket och andra för litet, alltså en obalanserad koordination.

Därför är ett av metodens mål att skapa en balanserad fördelning av musklernas energi. Istället för att lära sig slappna av i kroppens alla muskler, så går alexandertekniken ut på att ersätta onödiga spänningar med en ökad spänning i andra muskler som tidigare haft en för låg tonus. Detta leder till att de muskler som är för spända blir avlastade.

Med hjälp av alexandertekniken kan man återupprätta den ursprungliga balansen mellan bäcken, kranium och ryggrad så att ryggraden hålls dynamisk. Detta leder till att extra reflexer i diafragman väcks och andningen blir friare.